Götelaborg!

I måndags kom jag till Göteborg. Det första jag får veta när jag satt mig på bussen är att vindrutetorkarna hade gått sönder. Regnet öste ner så vi resenärer fick tålmodigt vänta på att de skulle lagas. Skulle inte förvåna mig ifall de försöker laga i 50 minuter för att sedan inse att de behöver en annan buss. Vi får säkert vänta en evighet på en ersättningsbuss också, tänker jag för mig själv. Optimist, javisst! Men det gick förvånansvärt snabbt och vi kom iväg. Härifrån gick dagarna snabbt som i ett andetag. Datorn fick följa med mig till Göteborg, tänkte att jag kunde blogga lite, men tror ni att jag startade den en endaste gång? Nepp.

Har träffat min familj, busat med brorsbarnen och träffat fina Anna-Clara och David. Solat och triggat igång brorsbarnen på vattenkrig. Fullt ös. Dalle kom till Göteborg i onsdags och efter att ha träffat Anna-Clara och David gick vi vidare till Liseberg. En snabbvisit på en timma för att vinna stjärnvinst. Första gången i mitt liv jag vinner något på dessa hjul. 1980 gram kexchoklad och gissa om jag blev glad? Ja, det är nog inte så svårt att klura ut. Smilbanden stod i högan sky.

I tisdags fyllde min kära mor år och även söta Alicia som snart ska bli storasyster. Det blev grillat och mammas jordgubbstårta med en prinsesskrona på toppen som blev populär hos Alicia. Självklart fick min mamma frukost på sängen på morgonen men blev firad redan dagen innan av kärnfamiljen Lindgren. Vi i familjen, utan barn och respektive överraskade vår mor och far med restaurangbesök på måndagskvällen. Otroligt god mat och mysigt. Tyvärr glömde jag kameran hemma denna kväll men det var bara till att gilla läget.

Vi har blivit bortskämda med god mat som stått färdigt när man kommit till bordet. Två veckor har gått snabbt, känns inte som att jag haft semester. Men snart bär det av på kryssning och senare i augusti väntar ytterligare en veckas semester.
Välkommen sol och sommar!

Den där midsommarhelgen

Midsommarhelgen är förbi och midsommaraftons eftermiddag och kväll tillbringades hos Carolin och Viktor. Det bjöds på smörgåstårta och efterrätten bestod av hemmagjord jordgubbsglass, jordgubbar och grädde. Mums! Allmänt häng, tjöt och skratt.

Fick även i helgen veta att min bror Richard med familj skulle till Nyhem över dagen. En kristen konferens som varar i en vecka för de som inte har en susning om vad det är. Glad i hjärtat blev jag och jag tog mig dit igår på förmiddagen och mötte upp dem. När man ser de där småtrollen så spricker ju nästan hjärtat. Det blir inte att man träffar dem så ofta eftersom att det många gånger är svårt att planera in. Men när jag väl får träffa dem så blir jag helt lycklig. De är ju för söta och när de ler så ler hela jag. Att även få träffa bror och svägerska är också väldigt roligt, jag blir varm inombords.

Något annat som var en väldigt rolig överraskning var att även min pappa och min syster hade tagit sig dit. De visste inte att jag var där så när de fick se mig så sken dem upp, särskilt min kära far. Kul att få krama om dem. Surprise, surprise!

Trots att himlen fick för sig att öppna sig och bidra med regn så var det väldigt mysigt. Busa, umgås, leka och gå på möten där fokus låg på barnen. Barn som hjälpte till att leda mötet med sång och annat. Det blir väldigt äkta och otroligt rent, helt enkelt vackert.

Idag är det kalas på schemat. Dalles mormor fyller 75 år i morgon och detta måste ju självklart firas! Utöver det så ska det packas lite och kanske slänga in någon tvätt i tvättmaskinen. I morgon bär det ju av till Göteborg för min del. Fint ska det vara.

Vi testade kamerans "leendefunktion". Den tar automatiskt kort när någon ler. Här testar Dalle när kameran var inställd på "kameran tar kort när den upptäcker brett leende". Och visst reagerade den, om än något ansträngt och smått galen. ;)

Och som vanligt, i respekt till föräldrarna så lägger jag inte upp bilder på barnen så de kan identifieras. Ni andra får säga till om ni inte vill vara med. :)

Det där med träning...

Som jag tidigare berättat så har jag aldrig varit den som tränat. Jag har många gånger fått för mig att jag helt plötsligt ska börja. Jag kommer ut och joggar max tre gånger, sedan upphör det mysteriskt.

Men sedan årskiftet har jag börjat träna på Friskis & Svettis (inget nyårslöfte), allt tack vare min fina vän Josefine. Josefine är en sådan duktig person som lätt tränar tre gånger i veckan och jag visste att om jag bangade en träning för att kroppen var för trött, så skulle hon ändå träna i vilket fall.

Nu var det några månader sedan jag började träna och jag känner att kroppen är mer stabil. Jag kan nu lätt träna två gånger i veckan utan att kroppen säger aja baja. Nu är det mer så att jag känner att jag borde träna när det gått några dagar sedan förra träningen. Kroppen blir rastlös och vill bli av med energi.

För en Louise som aldrig tränat aktivt, (mer än att ha gympa i skolan) så känns det väldigt skönt. Att det verkar som att jag för en gång skull inte tränar för att sedan sluta efter tre gånger. Det verkar som att jag faktiskt fått in rutin på att träna och det är inte alltid dödstråkigt, det är många gånger väldigt roligt.

Och med allt detta så vill jag egentligen bara säga tack, till finaste Josefine. Så tack för att du dragit med mig, att du inte legat på mig när jag avbokat, utan väntat in mig tills jag återigen hakat på. Det betyder mycket.

Att lösa problem

Glapp i volymkontrollen till högtalarna. Hjälper inte tejpen får man ta till andra lösningar. Ett gammalt Friskis & Svettiskort gjorde susen, än så länge.

Shopping

En kjol, ett par solglasögon och örhängen på köpet. Det är nice.

Glad midsommar på er!

Vid denna tid för flera år sedan var det full rulle hemma hos familjen Lindgren. Det var dags för midsommarfirandet på Smyrnas församlingsgård Jernholmen som var vår tradition. Tror även att det var söndagsskolavslutning i samband med detta firande. Mamma är navet och har koll på packningen och alla barn som är lite varstans i huset. Hönan som har koll på alla sina små kycklingar. Hon var många gånger med mig i mitt rum när jag skulle bestämma mig för vad jag skulle ha på mig. Ofta blev det klänningar som hon sytt till mig och när jag väl tänker efter så kan jag inte komma på någon klänning som inte var sydd av henne. Jag tyckte om de klänningarna. Hon sydde en till mig och en till min syster i samma tyg fast lite mer vuxet åt min syster och lite mer barnaktigt till mig, det skiljer ju trots allt sju år på oss.

Det dansades runt midsommarstången, vi fikade och åt gott. Jag har många starka och fina minnen från dessa år. Det fanns två saker som jag som barn tyckte var huvudpunkterna. Glassen och godiset. Vad annars? Alla barn fick alltid en glass och på en stor grusplan ställdes många småspel upp, så som "Kasta ring". Man fick stå i kö för att spela och när det väl var sin egna tur fick man säga hur gammal man var, varpå de äldre ungdomarna som höll i det drog ett streck för var man då skulle stå. Man fick ett flertal ringar som man fick trä på armen eftersom man var för liten för att kunna hålla alla i en hand. För varje pinne man träffade fick man godiskolor. Lyckades man även träffa pinnen i mitten fick man en tablettask och gissa om man suktade efter dessa askar. Jag var alltid jättefokuserad och jag ville så gärna träffa dessa pinnar. Kommer ihåg så väl när jag blev helt lycklig över att ha träffat mittenpinnen. Jag fick min tablettask men jag tyckte den kändes lite konstig så jag öppnade den fort och tittade ner i den. Vad ligger inte där i om inte grus. Då var tablettaskarna slut och killarna tyckte det var jätteroligt att skoja med mig medan jag inte alls blev ett lyckligt barn. Samtidigt kunde jag ändå vara glad eftersom jag redan hade vunnit flera kolor och tablettaskar.

Något vi alltid gjorde var att plocka blommor och jag fick hjälp att binda en krans som jag kunde sätta på huvudet.

Det paddlades kanot och man rodde båt. Jag vågade aldrig paddla kanot för jag trodde att man jättelätt kunde välta runt. Min mamma är livrädd för att paddla kanot och är rädd för att hamna under vatten så ni kan ju gissa var jag hade fått det ifrån. Jag brukade istället ro båt men många gånger hamnade man ju också i vassen. Tjejen med kollen har ni här.

Nu är man äldre och det blir inte längre att man åker iväg och firar på detta sätt. Kanske att det kommer tillbaka in i livet när man själv är hönan med små kycklingar som är överallt och ingenstans.

Idag skiner solen och jag ska passa på att sola en stund om vädret tillåter och ta det lugnt. Senare under dagen bär det av till Carolin och Viktor för lite midsommarfirande med mat och umgänge.

Än en gång, glad midsommar på er!
Hoppas ni får en helt fantastiskt fin dag med avkoppling och att vardagsstressen flugit sin kos.

Semestern flyter

God morgon på er!

Vaknar när Dalle tassar runt i lägenheten och jag är så där nyvaken. Lägger mig till ro i sängen när han gått ut genom dörren och hela kroppen ligger som avdomnad. Ni vet den där känslan när sängen är så varm och go? När man skulle kunna somna om flera gånger om trots att man inte blir piggare av det, bara för att man inte kommit ur den där morgondvalan? Så var det både igår och idag men idag var det bara till att öppna ögonen och tvinga dem att förbli öppna, försöka hålla kroppen vaken. För om en timme ska jag träffa Carolin på Netto för att inhandla lite picknick. Idag ska det ju faktiskt vara fint väder. Så det är ju självklart att det ska solas, picknickas (nytt ord) och strosas runt på stan.

Igår var det fotboll hemma hos Sandra och Jonathan. Var så länge sedan vi träffades allihop så det var så roligt att bara få hänga, snacka och ha det gött. Kameran hade jag med mig men självklart kom den inte längre än att den låg kvar i min väska. Jag behöver bli bättre på det där.

Ikväll blir det till att gå till Friskis & Svettis och lyfta skrot. Det är roligt när man ser resultat, när man inser att man lyckas ta vissa vikter lättare än vad man tidigare gjort. Men någon hulk kommer jag nog aldrig bli, bara i min tanke. Haha.

Hoppas ni har en bra dag och att ni har lika fint väder!

Klippa, klippa håret

Mitt hår är slitet. Jag gillar längden på håret ibland men många gånger vill jag helt enkelt ha det kortare och få frisyr på hela hårbollen. Jag har inte tålamod att fixa och dona, snabbt ska det gå. Började fundera på när jag senast klippte mig och insåg att det var i november förra året, sju månader sedan. Var på Dalle sa, boka klipptid! Så nu har jag bokat klipptid, torsdag 09:00 it is.

Frågan är hur jag ska klippa det...

De flesta av dessa frisyrer är ju faktiskt väldigt lika. Senast hade jag den sista bilden som inspirationsbild, tjejen med gul tröja och blont hår. Tänk om man hade haft tålamod att fixa sitt hår så som Reese Witherspoon. Vet nog inte riktigt om den dagen någonsin kommer komma men visar ju ändå att det går att göra något schysst med kortare hår. Jag gillar helt enkelt inte att bara klippa topparna. Det får gärna synas att man klippt sig, kännas att man gjort det, en förändring. Det är ju faktiskt snyggt med långt hår men det blir ju så varmt och vilken tid det tar att fixa när man duschat. Torka, platta och dona. Jag vet, I-landsproblem.

Vi får helt enkelt se hur det blir på torsdag.

Semester

Första semesterdagen är avklarad. Solen och värmen stannar för några timmar för att sedan vara som bortblåsta och istället öser regnet ner med blixtar och dunder. Det känns helt enkelt inte som sommarsemester men än har det ju bara gått en dag. Under kan ju ske med vädret tänker jag.

Igår innehöll dagen kulglass från en rätt nyöppnad glassbar där de gör sin egna italienska glass. Tror den heter Lilla glassfabriken och ligger på Östra storgatan. Är ni jönköpingare där i närheten så kan jag rekommendera citronsorbén, kanongod. Stora kulor glass får man också och det tackar man ju inte nej till. Tänk bara på att ta med kontanter då de inte tar kort.

Lite shopping på stan, laga mat till kvällen och se på en mindre bra film men vad gör det om hundra år. Senare under kvällen öser regnet ner och himlen mörknar. Det börjar blåsa mer och hagel smattrar på fönsterblecken. Himlen lyser upp och efter en liten stund hör man mullret, åskan hälsade på. Dalle gillar inte åskan. Vi drar ut kontakter då vi inte har jordade uttag och när Dalle vill tända alla lampor i lägenheten vill jag släcka alla och bara titta på blixtar.

Än har dagen bara börjat. Frukosten är intagen och morgonkaffet uppdrucket. Det enda jag vet om denna dag är att det ska dansas zumba med kollegorna ikväll. Jag vet då aldrig om jag någonsin kommer hitta flowet i att skaka rumpa men ett gott skratt får jag mig i alla fall.

Ni kollegor ska veta att ni är väldigt fina och jag tycker om er.

Kärleken till sången

En kollega till mig la upp ett klipp på Facebook från hennes student då hon sjöng och jag blev helt glad i hjärtat. Inte hört henne sjunga förutom radionynnandet på jobbet och jag blev helt enkelt glad. Fick mig att tänka tillbaka på min kärlek till sången.

Jag är en riktig fegis ska ni veta. En av mina allra bästa vänner Alexandra har sedan långt bak i tiden bestämt sig för att jag ska sjunga på hennes bröllop men det tror jag inte jag skulle klara av. Jag skulle till råga på allt börja storlipa framme i kyrkan, vilja springa fram till henne av lycka, krama om henne och framstå som en galning. Jag blir darrig som ett asplöv i kroppen och rösten vajar som en storm på havet. Trots att sång är det bästa jag vet och trots att jag älskar att sjunga så blir jag så tokigt nervös.

I högstadiet uppträdde jag ofta med några kompisar i skolan på olika kabaréer och tyckte det var hur roligt som helst. Men när jag började i gymnasiet och gick samhäll-musik (en linje inriktad på sång), så blev jag väldigt medveten. Medveten om sångteknik och allt vad det innebär. Alla runt omkring mig var oerhört duktiga och jag jämförde mig väldigt mycket. Det var där nervositeten började bli värre.

När jag gick på ITM, en folkhögskola i Jönköping, (anledningen till att jag flyttade hit) så sjöng jag alltid stämmor i ensemblen när det var uppvisning. Många kom fram och sa, "men Louise, du sjöng ju inte solo." "Nej, det gjorde jag inte."

En dag var det dags för sånguppvisning inför sångeleverna på skolan och jag hade blivit tillsagd att lärarna tyckte det var viktigt att man sjöng och jag hade sagt att jag i så fall ville vara sist ut med min sång. Näst sista numret sjöngs och jag fanns i bakgrunden och sjöng stämma till. När de sista tonerna togs insåg jag att det var nu eller aldrig som gällde. Min sånglärare ger mig en frågande blick om hur jag ville göra och jag tänkte "ja, men det är väl lika bra att jag står kvar på scen och får det gjort." Jag hade under några sånglektioner fått öva på min bröströst och detta var även första gången som jag skulle sjunga en sång med just bröströsten, mycket kraft och mycket stöd. Alla sånglärare jag haft har alltid velat få mig att sjunga klassiskt och opera just för att jag har en ljus stämma och när jag väl är vältränad i rösten har jag kunnat komma högt upp i registret. Men på ITM stod jag på mig och fick tillslut en lärare som kunde lära mig det jag alltid velat utveckla, bröströsten. Det är en stund jag aldrig kommer glömma, den stunden då jag vågade ge allt.

Det finns inte mycket inspelat på mig när jag sjunger (en dröm har ju alltid varit att få spela in låtar) men nu tänkte jag ta mig mod till att lägga upp en video från min bror Richards bröllopsfest. Hade ett år tidigare sjungit på min andra brors bröllopsfest och som jag säger i videon. "Har jag var varit dum nog att sjunga på första bröllopet när bror Mattias gifte sig, så, ja, får man stå sitt kast." I mitt inre hade jag minnet av hur jag hade stått framför alla ett år tidigare och dött av nervositet. Jag hade blandat ihop orden och meningarna men jag tog mig igenom det och Mattias tyckte ju att det var bra så då fick jag vara nöjd. Nu när det var dags att sjunga på Richards bröllopsfest så skulle jag även ha premiär för mitt pianospel. Som att inte det räckte, ser jag hur min bror Mattias ställer en videokamera framför mig och jag tänker " MEN VAD GÖÖR DU!? Jag är ju redan dönervös." Hjärtat rusade, händerna darrade och i introt inser jag att hjärnan slutat fungera för en stund. Blackout. Vilken tangent ska jag trycka ner nu? Tankarna studsar runt medan jag låter fingrarna vandra och det blev rätt. Tack käre Gud för det, tänkte jag.

Så håll till godo. En försiktig och nervös Louise med ett ostämt piano och en något vajande stämma. ;) Ursäkta bildkvalitén, men fick dra ner den i storlek för att kunna lägga upp här på bloggen.
Året är 2007. Varsågod Sabina. ;)

Den där pysseltjejen

Jag älskade syslöjd när jag gick i högstadiet. Gillade för övrigt tanken på att sy även när jag var yngre. Jag och min bästa kompis kunde komma på idén att vi ville sy linnen och liknande ting. Kom rusande hem till mitt hus och min mamma som är utbildad sömmerska suckade nog av trötthet när vi kom med vad vi tyckte var briljanta idéer. Samtidigt tror jag att hon tyckte det var lite roligt också. Vi två bästisar hade ju kunnat nöja oss med att sy ihop något för hand som senare skulle se helt fantastiskt fult ut. Men det skulle aldrig min mamma tillåta, perfektionisten som hon själv är. Det var då min kära mor drog fram symaskinen, tygrester och allt annat som hon tyckte att vi behövde.

I högstadiet sydde jag mycket kläder till mig själv. Jag tog alltid med mig mina arbeten hem och sydde under veckan för att snabbare bli färdig så jag kunde få börja på nästa projekt så fort som möjligt. Det var ju en fördel att min mamma var så duktig på att sy, fick väldigt mycket vägledning. Samtidigt kunde det också vara frustrerande, min mamma var ju så onödigt petig tyckte jag. Ni vet ju hur man var som tonåring. Minsta lilla omväg ville man göra till genväg och ett stort "men ååååh, jag orkar inte, måste jag verkligen?". Nästan så att världen gick under ibland, inte sant? Men det var bara till att lyda efter piskan och det blev ju alltid ett bra resultat i slutändan.

Ibland kliar det i mina fingrar. Jag har svårt att göra något på fri hand. Jag vill gärna ha ett mönster att gå efter, en beskrivning att följa. Har även hoppat in i det där med stickning och virkning några gånger. Man kan ju fråga sig varför jag virkade ett flertal små mormorsdukar men det var det mönstret jag lärde mig och då gick det av bara farten. Sedan kan man även undra varför jag valde en sådan oerhört snygg (läs mindre snygg) färgkombination på lappfilten. Svaret är att det var det som fanns hemma och då fick det bli som det blev.

När jag rensade ut min garderob inför flytten till Jönköping så rensade jag även bland mina egensydda kläder. Jag sparade det jag tyckte var värt och slängde det som inte hade lika mycket värde. De kläderna finns fortfarande kvar i den garderoben. Vet att det även finns en söt liten barnkofta i vitt och rosa som jag stickat. Jag har bara stickat barntröjor. Stora vuxentröjor hade jag aldrig haft tålamod att sticka. Det tar på tok för lång tid och jag vet redan innan att jag inte skulle använda dem. Finns ju ändå chans att barntröjorna kan komma till användning i framtiden.

Kanske att pysseltjejen i mig tänder till när jag kommer hem till Göteborg under semestern. Få lite vägledning och en liten spark i baken. Men jag måste känna för det, annars händer det inte mycket i slutändan ändå. Vi får se helt enkelt.

Naturens gåvor

Det gäller att ta till vara på naturens gåvor och se till att njuta av dem.

Kinderäggsväder

Jag svettades av värmen när jag tog en promenad till affären tidigare idag. Tack och lov hann jag hem innan vädret fick för sig att balla ur totalt. Ena stunden vackert väder, andra stunden totalt regnkaos. Precis som ett kinderägg, det är en överraskning och man vet aldrig vad det blir. Det vackra vädret är som när man var liten och fick en byggsats och beskrivning på hur man skulle bygga ihop alla de små delarna. Regnkaoset är mer som när man bara fick en liten klump till figur som innebar noll underhållning och nöje.

Får under dagen ett MMS på en Dalle som är väldigt stolt. Skulle tro att regnet har en del i fiskelyckan, eller jag menar, självklart är det din fisketeknik Dalle.

För övrigt kikade jag på lite äldre inlägg på bloggen. Planterade basilika för någon vecka sedan och sa att ni gärna fick kalla mig för blondin om jag inte lyckades få det att växa. Känns skönt att kunna säga att basilikan växer och frodas. Samtidigt så är jag inte den som är den. Kalla mig blondin om ni vill, jag kan ta det. Sedan insåg jag också att det ibland lönar sig att inte slänga växter som man egentligen skäms över för att man inte slängt. Det kan ju faktiskt ske mirakel, precis som den gröna lilla trädväxten här nedanför.

Tampas även med ett oerhört gottesug idag. Vad ska man göra med mig egentligen? Jag är omöjlig ibland. Det är bara att hålla ut. Heja mig.