Kärleken till sången

En kollega till mig la upp ett klipp på Facebook från hennes student då hon sjöng och jag blev helt glad i hjärtat. Inte hört henne sjunga förutom radionynnandet på jobbet och jag blev helt enkelt glad. Fick mig att tänka tillbaka på min kärlek till sången.

Jag är en riktig fegis ska ni veta. En av mina allra bästa vänner Alexandra har sedan långt bak i tiden bestämt sig för att jag ska sjunga på hennes bröllop men det tror jag inte jag skulle klara av. Jag skulle till råga på allt börja storlipa framme i kyrkan, vilja springa fram till henne av lycka, krama om henne och framstå som en galning. Jag blir darrig som ett asplöv i kroppen och rösten vajar som en storm på havet. Trots att sång är det bästa jag vet och trots att jag älskar att sjunga så blir jag så tokigt nervös.

I högstadiet uppträdde jag ofta med några kompisar i skolan på olika kabaréer och tyckte det var hur roligt som helst. Men när jag började i gymnasiet och gick samhäll-musik (en linje inriktad på sång), så blev jag väldigt medveten. Medveten om sångteknik och allt vad det innebär. Alla runt omkring mig var oerhört duktiga och jag jämförde mig väldigt mycket. Det var där nervositeten började bli värre.

När jag gick på ITM, en folkhögskola i Jönköping, (anledningen till att jag flyttade hit) så sjöng jag alltid stämmor i ensemblen när det var uppvisning. Många kom fram och sa, "men Louise, du sjöng ju inte solo." "Nej, det gjorde jag inte."

En dag var det dags för sånguppvisning inför sångeleverna på skolan och jag hade blivit tillsagd att lärarna tyckte det var viktigt att man sjöng och jag hade sagt att jag i så fall ville vara sist ut med min sång. Näst sista numret sjöngs och jag fanns i bakgrunden och sjöng stämma till. När de sista tonerna togs insåg jag att det var nu eller aldrig som gällde. Min sånglärare ger mig en frågande blick om hur jag ville göra och jag tänkte "ja, men det är väl lika bra att jag står kvar på scen och får det gjort." Jag hade under några sånglektioner fått öva på min bröströst och detta var även första gången som jag skulle sjunga en sång med just bröströsten, mycket kraft och mycket stöd. Alla sånglärare jag haft har alltid velat få mig att sjunga klassiskt och opera just för att jag har en ljus stämma och när jag väl är vältränad i rösten har jag kunnat komma högt upp i registret. Men på ITM stod jag på mig och fick tillslut en lärare som kunde lära mig det jag alltid velat utveckla, bröströsten. Det är en stund jag aldrig kommer glömma, den stunden då jag vågade ge allt.

Det finns inte mycket inspelat på mig när jag sjunger (en dröm har ju alltid varit att få spela in låtar) men nu tänkte jag ta mig mod till att lägga upp en video från min bror Richards bröllopsfest. Hade ett år tidigare sjungit på min andra brors bröllopsfest och som jag säger i videon. "Har jag var varit dum nog att sjunga på första bröllopet när bror Mattias gifte sig, så, ja, får man stå sitt kast." I mitt inre hade jag minnet av hur jag hade stått framför alla ett år tidigare och dött av nervositet. Jag hade blandat ihop orden och meningarna men jag tog mig igenom det och Mattias tyckte ju att det var bra så då fick jag vara nöjd. Nu när det var dags att sjunga på Richards bröllopsfest så skulle jag även ha premiär för mitt pianospel. Som att inte det räckte, ser jag hur min bror Mattias ställer en videokamera framför mig och jag tänker " MEN VAD GÖÖR DU!? Jag är ju redan dönervös." Hjärtat rusade, händerna darrade och i introt inser jag att hjärnan slutat fungera för en stund. Blackout. Vilken tangent ska jag trycka ner nu? Tankarna studsar runt medan jag låter fingrarna vandra och det blev rätt. Tack käre Gud för det, tänkte jag.

Så håll till godo. En försiktig och nervös Louise med ett ostämt piano och en något vajande stämma. ;) Ursäkta bildkvalitén, men fick dra ner den i storlek för att kunna lägga upp här på bloggen.
Året är 2007. Varsågod Sabina. ;)