Den där pysseltjejen

Jag älskade syslöjd när jag gick i högstadiet. Gillade för övrigt tanken på att sy även när jag var yngre. Jag och min bästa kompis kunde komma på idén att vi ville sy linnen och liknande ting. Kom rusande hem till mitt hus och min mamma som är utbildad sömmerska suckade nog av trötthet när vi kom med vad vi tyckte var briljanta idéer. Samtidigt tror jag att hon tyckte det var lite roligt också. Vi två bästisar hade ju kunnat nöja oss med att sy ihop något för hand som senare skulle se helt fantastiskt fult ut. Men det skulle aldrig min mamma tillåta, perfektionisten som hon själv är. Det var då min kära mor drog fram symaskinen, tygrester och allt annat som hon tyckte att vi behövde.

I högstadiet sydde jag mycket kläder till mig själv. Jag tog alltid med mig mina arbeten hem och sydde under veckan för att snabbare bli färdig så jag kunde få börja på nästa projekt så fort som möjligt. Det var ju en fördel att min mamma var så duktig på att sy, fick väldigt mycket vägledning. Samtidigt kunde det också vara frustrerande, min mamma var ju så onödigt petig tyckte jag. Ni vet ju hur man var som tonåring. Minsta lilla omväg ville man göra till genväg och ett stort "men ååååh, jag orkar inte, måste jag verkligen?". Nästan så att världen gick under ibland, inte sant? Men det var bara till att lyda efter piskan och det blev ju alltid ett bra resultat i slutändan.

Ibland kliar det i mina fingrar. Jag har svårt att göra något på fri hand. Jag vill gärna ha ett mönster att gå efter, en beskrivning att följa. Har även hoppat in i det där med stickning och virkning några gånger. Man kan ju fråga sig varför jag virkade ett flertal små mormorsdukar men det var det mönstret jag lärde mig och då gick det av bara farten. Sedan kan man även undra varför jag valde en sådan oerhört snygg (läs mindre snygg) färgkombination på lappfilten. Svaret är att det var det som fanns hemma och då fick det bli som det blev.

När jag rensade ut min garderob inför flytten till Jönköping så rensade jag även bland mina egensydda kläder. Jag sparade det jag tyckte var värt och slängde det som inte hade lika mycket värde. De kläderna finns fortfarande kvar i den garderoben. Vet att det även finns en söt liten barnkofta i vitt och rosa som jag stickat. Jag har bara stickat barntröjor. Stora vuxentröjor hade jag aldrig haft tålamod att sticka. Det tar på tok för lång tid och jag vet redan innan att jag inte skulle använda dem. Finns ju ändå chans att barntröjorna kan komma till användning i framtiden.

Kanske att pysseltjejen i mig tänder till när jag kommer hem till Göteborg under semestern. Få lite vägledning och en liten spark i baken. Men jag måste känna för det, annars händer det inte mycket i slutändan ändå. Vi får se helt enkelt.