Som jag tidigare berättat så har jag aldrig varit den som tränat. Jag har många gånger fått för mig att jag helt plötsligt ska börja. Jag kommer ut och joggar max tre gånger, sedan upphör det mysteriskt.
Men sedan årskiftet har jag börjat träna på Friskis & Svettis (inget nyårslöfte), allt tack vare min fina vän Josefine. Josefine är en sådan duktig person som lätt tränar tre gånger i veckan och jag visste att om jag bangade en träning för att kroppen var för trött, så skulle hon ändå träna i vilket fall.
Nu var det några månader sedan jag började träna och jag känner att kroppen är mer stabil. Jag kan nu lätt träna två gånger i veckan utan att kroppen säger aja baja. Nu är det mer så att jag känner att jag borde träna när det gått några dagar sedan förra träningen. Kroppen blir rastlös och vill bli av med energi.
För en Louise som aldrig tränat aktivt, (mer än att ha gympa i skolan) så känns det väldigt skönt. Att det verkar som att jag för en gång skull inte tränar för att sedan sluta efter tre gånger. Det verkar som att jag faktiskt fått in rutin på att träna och det är inte alltid dödstråkigt, det är många gånger väldigt roligt.
Och med allt detta så vill jag egentligen bara säga tack, till finaste Josefine. Så tack för att du dragit med mig, att du inte legat på mig när jag avbokat, utan väntat in mig tills jag återigen hakat på. Det betyder mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar