Denna barntröja började jag med vid samma tid som jag fick veta att jag skulle bli faster för första gången, d.v.s. för nästan fyra år sedan. Inte nödvändigtvis för att ge den till detta barn utan mest för att jag stickat förr och tycker det är rätt roligt när man kommit igång. Ni kan ju tänka er hur jag blir. När Louise väl är i farten så ska den ju helst bli klar på en gång, fort ska det gå. Men så händer det något, jag gör något fel. Tror jag hade sytt ihop hälften av tröjan fel och då tappar jag ju totalt lusten. Efter x antal månader efter detta (säkerligen något år), så är min kära moder på besök. Hon undrar vad som egentligen hände med den där tröjan. Jag tar fram den och visar vad som blev fel. Hon svarar "Jaha, men det här är lätt som en plätt, det är bara att riva upp och så gör man om." Ja, om man är utbildad sömmerska så är det väl det, men för mig som i vanliga fall är envis men inte när jag väl tappat lusten känner däremot "Lätt som en plätt, ska du säga..."
Hon hjälpte mig på traven och sa "Nä, nu får du göra det sista, jag kan ju inte göra allt åt dig." Då kände jag väl nåt i stilen med "Ah, men om du kommit så långt så kan du väl göra det sista med, det går ju så mycket fortare", men nej, nej och nej.
Såå, vad tror ni händer med tröjan?
Ja, men man kan säga att den hamnade i min byrålåda, ofärdig. Jag har stört mig mest hela tiden varje gång som den där påsen med garn, stickor och tröja legat och tagit upp plats. Det går inte att organisera i lådan så det blir snyggt när en stor, vit plastpåse tar upp en tredjedel av den. Men vem orkar ta itu med det och var är egentligen den där stoppnålen som jag behöver? Men idag kände jag att, nu ska det ske, NU ska den där tröjan bli färdig så jag kan lägga ner den i garderoben. Jag tar fram tröjan och kikar i min lilla plastburk där jag förvarar synålar, tråd, annat sytillbehör och hör och häpna, stoppnålen som jag "letat" efter. Bara till att sätta igång som sagt.
Visst går det, det tar bara lite tid. Sedan att det går extra långsamt bara för att man ska komma på hur man som snyggast sydde ihop den, det är ju helt naturligt antar jag. Men färdig har den blivit och jag har lagt den prydligt längst ner i min garderob och har även lyckats pilla ner den där vita påsen med stickor och garn. Nu slipper jag att störa mig på att den är i vägen i byrålådan nästa gång. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara att ta itu med saker? Inte så svårt när man väl tänker efter men ändå så tar det ju en evighet innan hjärnan och kroppen kopplas ihop. Tillslut så kopplar dem, tro mig, tillslut. Så har du något du behöver göra, tänk på mig. Allt behöver inte göras på en gång, det kan ta några år innan det sker, haha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar