Dagen startar tidigt. Står framför garderoberna i sovrummet när jag hör hur något surrar. Dörren som vetter ut till balkongen är öppen på glänt i sovrummet. Jag fryser till av rädsla. Dalle noterar ljudet och säger att det nog är en humla som försöker ta sig in. Jag tittar på den öppna springan som ökar och minskar i storlek allt eftersom vinden tar tag i dörren. Dalle ligger i sängen och surfar på mobilen helt opåverkad av detta ljud. Jag står fortfarande kvar på samma ställe och stirrar på dörrglipan mellan varven. Jag är helt säker på att den ska hitta in. Det är ju självklart att du ska klämma in dig mellan den lilla springan, bara för att. Du har hela världen att surra runt i, kom inte in hit, tänker jag. När jag sedan tittar ut mot vardagsrummet som är åt det helt motsatta hållet inser jag att det inte alls varit någon humla som försökt ta sig in. Det är istället en stor geting som lirkat sig in och som flyger runt i vardagsrummet. Snabbt som bara den berättar jag med rädsla i rösten att det är en stor geting som flyger i vardagsrummet. "Ja, men slå till den med en tidning bara" svarar Dalle lugnt. Lite som en underton av "Louise, kom igen nu. Det är inte så farligt." Jag svarar att jag inte alls tänker ta den och att han minsann får döda den.
När han väl klivit ur sängen och gått mot vardagsrummet reagerade han faktiskt på att den var stor (så tro inte att jag överdriver, det gör jag aldrig i sådana här situationer, ehe...), troligtvis en drottning som var på vift. Jag gömmer mig bakom glasdörren som delar av vardagsrummet och hallen. Dalle slår en sving med tidningen och den försvinner spårlöst. Vi tassar försiktigt runt i rummet för att hitta den. Är den på vår svarta matta eller har den hamnat mellan någon springa bland soffkuddarna? Ligger den och lurar för att ge igen? Det är jag helt säker på. Efter att ha skakat på varenda kudde ser jag hur den ligger bakom soffan. Jag ber Dalle titta på om den är död. Han blåser mot den och den vaknar till liv. Nu måste den ändå vara arg och hämndlysten tänker jag. Jag skyndar mig ut från vardagsrummet och stänger glasdörren medan jag tittar hur Dalle för en sista gång slår till den. Död.
Som ni förstår så har vi haft en väldigt turbulent morgon. Eller, ja. Ska vi vara ärliga så är det väl jag som haft en turbulent morgon. Det där surret gör alltid att jag stelnar till, även om jag blivit mycket bättre på att hantera rädslan. Bättre på att hantera rädslan, tänker ni. Hur betedde du dig inte tidigare då? Det ska jag berätta. Jag sprang runt som en rädd liten flicka och skrek i högsta registret.
När jag och Dalle var på vår bröllopsresa fick jag mig en stor dos av terapi eftersom det fanns getingar mest överallt. Kan ni tro, att jag fann mig i det och bara viftade runt med handen lite nonchalant? Nej, jag förstår om ni inte tror mig men det är sant. Det tog en liten stund innan jag kom till det stadiet bara. Någon gång i framtiden ska jag vara hur cool och lugn som helst när surret infinner sig. Men än så länge tror jag fortfarande att de ställer in autopilotprogrammet dags-att-terrorisera-Louise-programmet när de ser mig. Ja, jag är bombsäker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar