En bekännelse...

En hel vecka sedan jag bloggade senast. Nästan så det är oförlåtligt. Vad gör jag om dagarna egentligen? Det är knappt att jag vet det själv.

Jag längtar efter våren mer än någonsin. Men hjälp vad du tjötar om våren Louise. Ja det gör jag men jag vill ha värme och jag vill ta på mig vårjackan utan att frysa ihjäl. Vill ha en sjal istället för halsduken som jag alltid virar två varv p.g.a. blåsten och kylan. Jag vill ha blommor, ljusgröna träd och känna en ljummen bris istället för den där piskande vinden som känns som svidande bitchslaps.

Ikväll är jag gräsänka. Dallemannen ska iväg med kollegor till Trollhättan och kvar är jag. Ska jag göra något särskilt? Nej, inte direkt. Det enda jag har inplanerat idag är att jobba. Mannen min har jobbat till 24 hela veckan så jag har väl varit gräsänka de flesta kvällarna förutom en kväll då jag hade fin vän på besök.

Igårkväll kikade jag på film och jag blev så sur på mig själv när jag vaknar upp och inser att jag somnat och missat de sista minuterna av filmen. Har inte en susning om hur den slutade, inte en aning. Tv:n fortsätter att vara påslagen och jag fortsätter att somna om vartannat. När jag sedan tittar på klockan så visar den 23:15, d.v.s. dags att sova. Tittar i godisskålen och inser att jag inte har ätit så mycket under kvällen. Jag ska erkänna. Vet ni vad jag gör och vad jag tänker? För att vara ärlig så blir jag lite mer sugen på godis, men största anledningen till att jag äter av godiset är följande. Jag tänker att jag måste äta upp de godaste godisarna för jag vet ju att Dalle kommer hem senare på kvällen. Vem vet vilka som finns kvar på morgonen när han väl varit där och grävt? Hade ju varit katastrof och de godaste hade blivit uppätna. Eller? (Hej ego).

På morgonen går Dalle upp före mig. Ja, jag vet, det är ju nästan ett mirakel i sig. Jag ligger kvar och hungern börjar tillta. Dalle tassar ut i vardagsrummet och kommer tillbaka bärandes på godisskålen och frågar om jag vill ha. Jag ler och tänker att han minsann vet hur jag fungerar, men när han väl ser hur jag småäter så frågar han efter ett tag. "Ska jag ta bort skålen?" Jag nickar och tur är ju att han känner mig. Ni vet ju mig, börjar jag så kan jag ju inte sluta och det är ju bättre att grunda med vanlig frukost än med socker. Jag är helt knäpp, jag vet och jag får lite dåligt samvete. Det kan ju nästan låta konstigt, men det är de där småsakerna i vardagen som är fina. Den där gesten som kan tyckas vara liten men i det stora hela faktiskt är väldigt stor. Kärlek i det lilla som för mig egentligen är den finaste delen av kärleken, när man känner varandra så väl. Ja det är minsann fint det.

Solen skiner och det förstår ju vem som helst att jag inte tackar nej till. Man får extra kraft och det känns lättare att ta sig till jobbet.

Så nu är det bara en timma kvar innan arbetspasset börjar. Kan ju vara bra att börja göra sig i ordning. Ja, det är nog dags.

Ha nu en mysig lördag!