Vi kikar på vad som går på biografen och ser att de börjat visa filmer lite tidigare på dagarna. Vi bokar biljetter till "A good day to die hard", bokar t.o.m. stolar med extra benutrymme. När det börjar närma sig går vi ner mot stan. Äter lite på subway innan vi fyller på med baconchips, godis och dricka. Vi går upp för trapporna och vidare in till salongen som har 264 platser. När vi kliver in i salongen är vi än så länge helt ensamma. Tiden går och där sitter vi på våra plusstolar. Ingen annan kliver in i salongen. Vi sitter och skrattar lite åt det och jag hoppas på att ingen i personalen ska ställa sig framme på scen och hälsa välkomna. Tänk så pinsamt, men ingen kom, bara dörrarna som stängdes. Reklamen startar och vi inser att vi kommer vara helt ensamma under hela filmen. Extremt lustig känsla måste jag säga. Av ren vana viskar man nästan till varandra under filmens gång trots att ingen finns att störa runt omkring. Jag kan t.o.m. fråga Dalle om saker som händer i filmen, om jag inte riktigt hänger med. Ja, men det är inte alltid så lätt att hänga med och jag står för det. Haha. Men filmen var bra, extremt mycket action, pang, pang, boom.
När vi väl kommer hem så står ett blombud lutat mot dörren. Ja, men ni vet ju mig. Nyfiken till tusen, öppnar buketten det första jag gör när jag kliver in genom dörren. Då är det två vänner som skickat blombud med lite choklad. Det är då det värmer extra mycket i hjärtat och man blir så lycklig av att ha så fina vänner. Så, tack Alexandra och Niclas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar