Kommer till tandvården och blir jättefint bemött av tandhygienisten. Hon vet om från början att jag är rädd och att jag starkt ogillar att gå till tandläkaren. Hon berättar noga vad hon gör och vad jag kan förvänta mig av olika saker. Jag kommer på mig själv flera gånger att jag håller andan, att jag spänner mage, armar och ben och tänker otaliga gånger, slappna av Louise, sluta larva dig. Men samtidigt, är man rädd så är man rädd. Har man fått dum behandling av tidigare tandläkare så har man och då ligger det där och gnager.
Dagens dom löd: visdomstanden ska ut. Haft ont av den i över två år och då kanske det är dags att göra något åt det. Käre tid. Om jag är skakig på en vanlig undersökning så vet jag inte om jag vill veta hur jag kommer vara när det väl är dags. Samtidigt, trissar man upp sig så gör man sig själv en otjänst. Tanken på att den ska dras ut gör mig livrädd. Att jag känner mig som ett litet barn när det gäller sprutor är ju inte bättre det heller. Haha. Jag ska be x antal extra böner att det ska gå bra. Det är rätt lång tid kvar innan den ska ut, men nu vet jag i alla fall att det i slutändan kommer bli bra och att jag kommer kunna äta hamburgare och gäspa normalt i framtiden.
Andas in, andas ut, andas in...
Men nu ska jag ner till stan för att sätta mig på en cykel utan hjul, dags för spinning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar