Hej då tanden

Vaknar på morgonen och vet att det är dagen då en av visdomständerna ska ut. Minnet av en mindre lyckad tandutdragning när jag var liten gör mig rädd. Känner att jag är orolig men försöker tänka att det kommer gå bra. Nervöskissar minst tre gånger innan jag kör mot Bankeryd. Väl framme så tar det en stund innan jag ropas upp. Möts av tandhygienisten som jag hade senast och hon ler varmt emot mig. Hon vet om att jag är rädd och när hon frågar hur det känns så rinner tårarna. Jag ber om förlåtelse men förklarar att jag har obehagliga upplevelser av flera tidigare tandläkarbesök och att jag helt enkelt är väldigt rädd. Hon är otroligt professionell och berättar hur det går till. Lägger bedövningssalva mot huden och tar därefter sprutorna. Jag vägrar titta på sprutan men vill väldigt gärna veta när hon ska sticka. Jag känner mig som en femåring bara av att ta blodprov så efter första sprutan känner jag hur kroppen reagerar på hur spänd jag är. Armarna och händerna domnar. Känner hur de spänner sig och musklerna drar ihop sig. Tandhygienisten väntar in tills det släppt och tar därefter andra sprutan som knappt känns.

När allt är bedövat kommer tandläkaren in i rummet och vi pratar lite. Jag blundar genom hela proceduren och blir livrädd när det knastrar i munnen och när jag känner hur hon tar spjärn. Spänner hela kroppen och andningen ökar. Under tiden har jag tandhygienisten som håller sin hand över mina, lugnt och tryggt.

Fort gick det och det är jag så otroligt glad för. Jag andas ut och blir tillsagd att ligga kvar en stund och senare höjs stolen upp i sittandes. Känner hur det börjar snurra men efter ett tag har det stabiliserats. När jag kom dit berättade jag att jag börjat känna av en av mina andra visdomständer och efter utdragningen så tar de foton på den. De föreslår att boka in tid för borttagning av denna tand också. Jag svarar att jag helst vill komma hem och känna på hur det känns när bedövningen släpper och hur det går.

När jag går ut därifrån startar jag mobilen och ser att Dalle försökt ringa mig. Precis när jag ska skriva ett SMS och fråga om han är upptagen så ringer han. Jag berättar hur det gått medan jag promenerar mot bilen. När jag kommer till parkeringen ser jag en vit liten lapp på fönsterrutan och någon sekund efter står Dalle bakom mig. Jag måste då ha den bäste som finns. Han var i närheten och ville se hur det hade gått, lämnade lappen ifall han inte hann träffa mig men väntade ytterligare en liten stund för att tillslut se mig traskandes mot bilen.

 

Än så länge ömmar det lite bara. Kan tänka mig att jag kommer ringa det där samtalet till tandvården om någon vecka och boka in en tid för den andra tandrackaren. Förvånar mig inte om jag är rädd då också men har man obehagliga minnen så har man. Sådant sitter i men är förhoppningsvis inte lika rädd. Det gäller att fightas mot rädslan. Vi får väl se hur det blir med det helt enkelt.

Jag är otroligt tacksam att det gick snabbt och för att jag blev bemött på ett så fint sätt.
Pjew...