Ambivalent morgon

Dalle går till jobbet 7:30. Kvar ligger jag i sängen och tänker att jag ska gå upp. Benen är sega som sirap och hela kroppen säger att den inte vill. Ligger i sängen i lite mer än en halvtimme med samma tanke. Kom igen, så svårt ska det väl ändå inte vara.

Väl uppe på benen har jag nu ätit min frukost och sitter här med mitt morgonkaffe. Känslan av rastlöshet i kroppen har redan slagit till trots att kroppen känns som kokt spagetti. Har t.o.m. tänkt tanken att ta mig ut och springa för att få liv i systemet. Jag letar efter bortförklaringar så som att det skulle regna ute eller att jag ska bli mer förkyld om jag tar mig ut en sväng. Går t.o.m. ut på balkongen och känner efter med handen om jag känner några kalla regndroppar. Ja men visst ser det ut som att det regnar ute, men jag känner inga droppar? Hjärnan säger mig att det blir jobbigt om jag tar mig ut en vända, då måste jag ju tvätta håret. Den som känner mig väl vet om att jag tycker det är omständigt att tvätta håret, det blir ju blött och då måste man ju platta håret. Måste platta håret tänker ni, det behöver du väl ändå inte göra varje gång? Jo men då ska jag berätta något för er. Plattar jag inte håret så ser det ut som en hårboll, alternativt ett skatbo. Det är med andra ord inte vackert.

Kanske ska jag ändå ta mig ut, bara en jättekortis för att väcka kroppen. Det betyder ju att jag behöver byta om till träningskläder och redan där har hjärnan hunnit sända ut signaler ut i kroppen: byta om, nä fy vad jobbigt.

Som ni förstår så är detta en morgon fylld med rastlöshet och trötthet på en och samma gång. Man kan enkelt förklara det med att det krockar och att rastlöshet och trötthet inte är den optimala blandningen.
Heja mig!