Inlägg fyllda med vardagsskimmer, vänner och allmänna ting. Men hur står det till under ytan? Mer än två år har gått sedan jag gick in i väggen. Under ytan är det bra. Jag är så mycket starkare nu än vad jag varit. Jag har mina upp- och nedgångar. När kroppen säger ifrån blir jag fortfarande frustrerad av att den inte klarar av allt jag vill. Jag kan bli arg, samtidigt som tårarna rinner ner från mina kinder av trötthet. Jag kan inte göra annat än att acceptera det och lära min hjärna att anpassa sig. Jag har blivit mycket bättre på det och jag tränar fortfarande.
Att känna känslan av förväntan innan en jobbdag är så skönt, det är befriande. Att se fram emot att jobba, att känna den där sprudlande energin igen är som balsam för själen. Jag fylls av värme samtidigt som jag välkomnar dessa känslor som så länge hållit sig på avstånd men som kommit smygande med tiden. Uthålligheten är inte den samma men viljan är stark. Jag vet att jag är stark och jag kämpar på. För en vilja av stål är något jag har och jag ger inte upp. Men för er som undrar. Under ytan är det bra. Jag är på uppgång och en nedgång finns inte i sikte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar